KULLRUSK

JAZZ Precis när basisten börjar sitt solonummer uppmanas vi på spelarens display att gå och ta en kisspaus - vilket bara det talar om att det här inte är en helt vanlig jazzplatta. Om Yttling Jazz gjorde förra årets album för dem som inte tror sig gilla jazz presenterar Kullrusk årets motsvarighet. Tungt, rytmiskt, gnissligt och elektriskt förvrängt, med tydlig rock n roll-attityd öser sig Jonas Kullhammar och hans vänner genom fyrtio minuter av upphetsande, nästintill dansbar musik som skulle kunna kallas jazz. Eller inte.

Lennart Persson, Expressen
Att Kullrusk har ett helt eget sound vet alla som hörde bandet förra sommaren vid Alandia Jazz eller har bandets första skiva, som av kritiker kallades för en rockig jazzskiva. På den andra skivan Spring fortsätter kvartetten med sitt stundom ganska tunga sound.
Kontrabas, två saxar eller klarinetter och trummor låter inte så exotiskt, men då man kopplar in ström blir det en helt annan historia. Både Per ”Ruskträsk” Johansson och den något yngre Jonas Kullhammar förlänger saxarna elektriskt – åtminstone live har de använt Selmers 60-tals Varitone-saxofonsystem som bl.a. gör det möjligt att koppla in en extra oktav på soundet.
Basisten Sven Lindvall, sessionsräven som arbetat med bl.a. Mikael Rickfors, Peter LeMarc, Eric Gadd och Mats Ronander, är inte heller rädd för effekter. Kontrabasen får smaka på både distortion och wah-wah.
Parhästen i kompet, trumslagaren Martin Jonsson är också en groove-man och tillsammans kokar de två ihop en rockande bastant men jazzigt flexibel grund för saxofonerna.
Men det är inte musik som står och faller med klangerna. Bandet spelar idérik jazz som svänger i 2000-talets takt. Rytmiskt ligger musiken i det soulderiverade beat- eller groovekompet som karakteriserar mycket av de senare årens framåtblickande jazz.
Rytmerna, i kombination med de elektriska klangerna, för tankarna ibland till Jimi Hendrix, men klangen är en helt egen och verkar som ett nytt idiom för saxofonen i dag.
Saxofonernas klang påminner ibland om cello, ibland om elgitarr eller munspel. Kompositionerna utnyttjar på ett kontrapunktiskt sätt de tre stämda instrumentens möjligheter till harmonier. Intressant är att följa hur samarbetet mellan basen och de två saxarna rör sig – de vackra harmonierna spjälks ibland upp till konverserande toner. Särskilt fint fungerar det här i He-Ma’am i vilken saxofonerna fugamässigt föser varann över en reggaebesläktad baslinje. I afroflow-låten Merguez serveras instrumenten au naturel, men klangen blir inte smalare av det. Genom välvalda toner skapar kvartetten en större och färgrikare savannbild än man kunde vänta sig. Två inlånade stycken finns på skivan. Det ena är en förståelig bugning för mannen som historiskt använde el-sax oftare än någon annan; Kullrusk spelar Eddie Harris Children’s Song som här blir en i valstakt karikatyrmässigt snurrande karusellfärd. Det andra stycket är Jari Haapalainens för det svenska bandet Heikki gjorda låt All That I Need.
Trots den klangmässiga inramningen har Kullrusk sist och slutligen inte mera att göra med rock än vilket som helst nyare jazzband.
Det här är fråga om genuin och levande musik i en längre tradition. Men medlen är, som sig bör, egna.
Jan-Erik Holmberg, Hufvudstadsbladet

www.kullrusk.com