- Två dagar före julafton 2002 spelade Gert och Eric Palmcrantz
in Jonas kvartett med ett minimum av mikrofoner. Ingen skall klaga
på det som nu pressats upp. Den dynamiske Jonas hade full kontroll
på förloppet där hans tenorsax sliter, bölar,
smeker och framför allt leker fram musik som håller att
återkomma till. Fem låtar är hans egna. Pianisten
Torbjörn Gulz, som även visar sina färdigheter med
tenorsaxen i ett nummer, har skrivit tre melodier. Basisten Torbjörn
har ett bidrag med. Lägger man sedan till trumslagaren Jonas
Holgersson så är Jonas laguppställning komplett men
i Ruskitoonies McAroonies tillstöter den sluggande altsaxofonisten
Per " Ruskträsk " Johansson.
Jösses, vilket röj gruppen drar igång ! Något
annat är ej heller att vänta. Gruppen är känd
för sin energi och öppna attityd späckad med spelglädje.
Viktiga ingredienser som bidragit till att föra fram gruppen
i rampljuset. Fantasin blommar i soloutrymmen och i kompositioner.
Med ett mycket vässat komp kan Jonas bolla friskt och ge sig
ut på hisnande turer utan att hamna fel. Buskablyghet är
inte varumärket. Den öppna frispråkigheten ger musiken
urkraft. Tekniska hämningar finns inte men den förvandlas
aldrig till ett självändamål. Konstnärshalten
är mycket hög – som i alla de produktioner som lämnat
självfinansierade Moserobie. Den målvetenheten som finns
i botten är en stark drivfjäder för den anstormande
dagsfärska jazzen. Här har den unga jazzen ett andningshål
som tidigare saknats.
Göran Olson//Jazz Stage
- Saxofonisten och skivbolagsentusiasten Jonas Kullhammar har med
sitt eget band och sina stallkamrater på Moserobie, nischat
sig som en klick som hyser stor kärlek för sväng som
strålar utifrån hjärtat ner till höften och
vidare neråt. Retro utan att imitera men heller inte något
önskemål om att vandra ut på tunna isar av exprimenterande.
Inga laptopar, inga filtersvep, inga funkflirtar - inte ens ett Fender
Rhodes. Flera gånger under den senaste tiden har jag fascinerats
av hur denna råa primala, nästan reaktionära, attityd
ändå inte trillar i fällan av nostalgi och mossighet.
Egentligen är det så självklart. Många som sysslar
med fusion och dansorienterad jazzmusik missar poängen så
totalt bland alla parametrar och 37/8-dels-takter, nämligen att
poängen är just det klumpiga svänget. Ett djuriskt
spel med svett, saliv och liten om nästan ingen hjärna.
Det är lätt att glömma bort att jazzen en gång
i tiden var dansmusik, klubbmusik. Men, å andra sidan finns
inte den miljön idag. Jazzscenen begränsas till tradiga
rödvinsnästen där det stillsamma noddandet är
lag. Fortfarande måste man applådera efter varje solo,
vilket verkligen är oerhört fånigt om det inte sker
spontant och under jubel. Så, var passar Kullhammars musikideal
in någonstans idag? Jag vet faktiskt inte. På nya plattan
Plays Loud For The People stuffar och kränger kvartetten alldeles
underbart. Jonas Holgersson gör ett kanonjobb. Liksom Kullhannar
själv. Hårt, kärvt och bluesigt. Det som hindrar skivan
från att bli totalt jämntjock är Torbjörn Zetterbergs
förtjusande Time Slips By Without A Word som nästan når
upp till Zetterbergs egen version på hans soloplatta. Så
klart sprudlar det av hårdbop och skalor, flera grymma soloinsatser
- men det är inte det primära. Lyssnar man på det
som faktiskt spelas kan det bli konventionellt i överkant, lyssnar
jag istället på samspel, timing, dynamik och sväng
finner jag en skatt. Frågan är bara var man ska sprida
allt detta guld?
Fredrik Eriksson/Groove
- Ingmar Glanzelius har skrivit om jazz i 52 år. Nu har han
hört en av de starkaste skivorna någonsin. Den är
gjord av en svensk grupp.
Genast far rytmen upp i halsgropen och stannar där tills
skivan är över. Torbjörn Zetterberg kanar upp på
strängarna på basfiolen, lägger dem tätt intill
varandra strax innan foten når golvet i taktslaget, vilket
ger en extra svikt. Rytmen blir ovanligt elastisk. Jonas Holgersson
plaskar nervöst på en halvt öppen hi-hat och har
en stor och ojämnt susande cymbal i bakgrunden. Detta ska bli
en gungande, lycklig resa! Sprakfålar - vilket är ett
djärvt ord från en som är rädd för hästar.
Torbjörn Gulz har gjort tre stycken, som "Slow drop",
en släpig blues där de viktiga tonerna ligger ett steg
för högt eller lågt, som hos Thelonius Monk.
Det känns när Jonas Kullhammars tenorsaxofon stegrar sej
på bakbenen. I "Bebopalulia" börjar han alldeles
ensam och det kunde varit Sonny Rollins, tätar spelet till
ett diarréanfall, ökar tempot från lättja
till vansinne. Det är så galet och roligt.
Några ballader är konventionellt vackra, byter klanger
ofta till oväntade platser, återigen likt Monk. Då
blir tenorens långsamt svajande vibrato en liten barkbåt
i blåsten, ibland hörs bara andningen. Pianisten Gulz
spelar konstigt nog också tenorsaxofon, och ihop med Kullhammar
gör han ett långsamt klangspel i "Peace 2003".
Så inträder er ursinnig gäst med altsaxofon, Per
"Ruskträsk" Johansson i det snabba slutnumret med
en fras från Goodmans "Royal Garden blues", det
hettar alltmer och slutar med en vansinnig dixieland från
två saxofoner. Om man stoppar skivan i datorn, får man
en jazzvideo där de klätt ut sej och även spelar
luftjazz utan instrument.
Skivan är inspelad på fem timmar. Monica Zetterlund och
Bill Evans underbara "Walz for Debbie" gjordes på
en söndagseftermiddag med en taxi som väntade utanför
för att ta Monica till teatern där hon skulle spela med
Hasse & Tage. Kullhammars skiva gjordes med bara två mikrofoner.
Detta är tecken på musikalisk förtjusning som
kan få spelets energi att ramla framstupa och av farten lyfta
från marken och börja flyga och flaxa fritt. Och fullständigt
strunta i det smink och den hårvård som så många
duktiga svenska musikanter tyvärr kväver sin begåvning
med.
Skicka en skiva till Sonny Rollins så tar han sin saxlåda
och nästa flygplan till Orminge, för han vill spela med
den rytmen, humorn och energin och med en lillebror, lika sugen
och respektlös som han. Skivomslaget saknar den där skrytande
texten, bara lustiga figurer av R. Gregory Christie som tecknat
för John Coltrane och här gjort Jonas Kullhammar till
en liten alf, ett skogsrå. Detta är en av de starkaste
och roligaste skivor jag hört nånsin.
Ingmar Glanzelius//DN
- Just det, högljudd musik för folket. Kullhammar har en
annan bra definition på musiken i en pressrelease: ”Vi
har inget syfte att försöka vara nyskapande och vi har inte
heller något syfte att hålla oss till traditionen”.
Jonas K är bra såväl musikaliskt som verbalt. Det
är kraftfull modern jazzmusik helt enkelt, med tryck och energi,
stundom lite aggresivt. Detta är en helgjuten tajt kvartett,
lika mycket som Esbjörn Svensson är en trio. Alla samarbetar:
Torbjörn Gulz, piano, Torbjörn Zetterberg, bas, Jonas Holgersson,
trummor.
Kullhammar lutar mer åt Rollins och Rosengren än Coltrane
och Shorter med lite humorstänk från Dexter Gordon.
Allt material är av gruppens medlemmar, Gulz har ett par ballader
som lugnar ner Kullhammar lite. Jag har hört Gulz i olika grupper
under åren men här verkar han trivas allra bäst. Holgerssons
trumspel är fantastiskt men han är lite väl stark i
ljudbilden. I sista numret kommer altsaxen Per ”Ruskträsk”
Johansson från ”konkurrentgruppen” Oddjob och det
blir rolig cirkusjazz i ”Ruskitoonies McAroonies”. På
cd:n finns också en kul film att se i den dator som många
tror alla har.
Sven Malm//SvD, betyg 4/6
- I maj 1956, i en tid när hardbopen var ung, rökig och
bluesig, när solona drog ut i lycklig oändlighet över
lunkande swingbeats och när tenorsaxofonen hade återuppväckts
ur en tids dvala och blivit jazzinstrumentet par excellence, då
spelade Sonny Rollins och John Coltrane in en av sina allra bästa
skivor tillsammans. Plattan, som släpptes i Rollins namn på
etiketten Prestige, fick heta ”Tenor Madness”. En kongenial
titel för ett samarbete mellan två av historiens vassaste
tenorsaxofonister och öppen för hundra romantiska tolkningar
kring Rollins och Coltranes stormiga livsöden, stora personligheter,
fullkomliga hängivenhet och heroiska insats för att definiera
den moderna jazzen. Kanske handlar ”Tenor Madness” om
improvisationen som fanatiskt utforskande, som personligt risktagande,
på gränsen till galenskap?
Idag, 50 år senare, har jazzen blivit ”jazz” - en
definierad musikstil som kan vara antingen hipp eller mossig beroende
på hur den förvaltas. Men tenorsaxofonen är fortfarande
lika uttrycksfull. Efter decennier av blåsande över hela
världen har den givit ifrån sig alltifrån spräckta
toner och förtvivlade skrik, till glada utrop och leende riff,
till mjuka slingor och kåta viskningar – beroende på
vem som blåser. Och så fortsätter det. Hos Sveriges
hetaste jazzmusiker Jonas Kullhammar – en ung och dedikerad
arvtagare till Rollins och Coltrane – är kärleken
till tenorsaxen stark, personlig och lycklig. Man kan nästan
känna glädjen och generositeten i varje ton han spelar.
Han är utåtriktad i sina improvisationer och han är
kreativ, men ändå tydlig. Uppriktigheten går alltid
före kravet på att vara nyskapande, och det gör han
rätt i när den heroiska galenskapen from Rollins och Coltrane
sedan länge blivit historia. När han spelar handlar det
snarare om ”Tenor Happiness”.
Med detta sagt är det självklart att Jonas Kullhammar
Quartets tredje platta heter ”Plays Loud For The People”.
För det är med passionen som språngbräda och
evangelium som Kullhammar och hans kvartett blivit så viktiga
missionärer för ung, svensk, rättrogen jazz. Glädjen
kan ingen missa. Inte den glädje och det engagemang som sprids
av Kullhammar, Torbjörn Gulz på piano, Torbjörn
Zetterberg på bas och svängmaskinen Jonas Holgersson
på trummor.
Men hoppas du på en föreläsning lär du bli
besviken. ”Plays Loud For The People” är inte en
agiterande inspelning som gör sig inför stora disciplinerade
massor, komplett med schema och frågestund. Nej, här
bjuds på en betydligt livligare och lyckligare sammankomst
med en fantastisk jazzmiddag i centrum. Det är en mycket rolig
bjudning, frikostig men inte fjäskig, späckad av svängiga
råvaror och musikaliska anrättningar, dignande av den
ena delikatessen efter den andra från kockarna Kullhammar,
Gulz, Zetterberg och Holgersson. Och allting är tillagat med
närmast infernalisk samspelthet.
Spår efter spår dukas upp, från den rasslande
”Snake City East” som inleder plattan, en tajt vidareutveckling
av ett motiv från förra plattan ”The Soul of Jonas
Kullhammar” och en perfekt aptitretare som gör att man
känner sig hemma vid bordet. Här är sällskapet
nämligen det bästa, utan falska leenden och ansträngda
ansatser. I stället är känslorna ärliga, skratten
många, berättelserna fängslande och solidariteten
stark. Och det är med stor aptit man fortsätter att mumsa
sig igenom ”Slow Drop” och groovevalsen ”Miss
Mira” – båda med särskilt kryddigt piano
av Gulz – och smälter sedan tuggorna till den stiltrogna
balladen ”Time Slips By Without A Word”.
Knappt har förrätten dukats av när den mastiga ”Bebopalulia”
står på bordet, en härligt stabbig jazzstek, med
fläskig, dallrande tenorsax från Kullhammar. När
man väl smakat på temat, vars melodiska konsistens känns
igen från Sonny Rollins, är det svårt att sluta
njuta. Att sitta kvar vid bordet hela tiden är uteslutet. Lugnare
blir det knappast med speedjazzen i ”Behind Delight”
som bara bekräftar att JQK är Sveriges bästa jazzgrupp.
Då behövs pausen med ”Instant Soul”, en ljuvlig
ballad, en melankolisk lucka, perfekt till en lite sötare avec.
Stillheten smyger så över i ”Peace 2003”,
ett improviserat saxofonmöte mellan Kullhammar och Gultz som
nu lämnat pianot för att blåsa. För ett ögonblick
är det förbluffande. Den andliga hettan sipprar ur de
omslingrade tenorsaxofonernas klagosång, ett spirituellt möte
som åkallar John Coltrane, och plötsligt sitter blåsare
som Yusef Lateef, Cannonball Adderley, Prince Lasha och Sonny Simmons
runt bordet och nickar instämmande.
Seansen bryts dock när Per ”Ruskträsk” Johansson
gör entré med sin altsax. Volymen skruvas upp, vi hoppar
disken och dansar sedan på bordet till den stora finalen ”Ruskitoonies
McAroonies”, en stompig groover och redan en jazzdansklassiker.
Funken levereras av Holgersson, Zetterberg och en galet riffande
Gulz och över alltihopa sprider Kullhammar och ”Ruskträsk”
sin saxglädje till folket. Osjälviskt, frikostigt och
med stor passion.
Tobias Brandt/Livets Goda, betyg 9/10
- Det är som om de aldrig tystnat efter förra plattan. Jonas
Holgerssons pyrotekniska trummor och Torbjörn Zetterbergs hypnotiska
bas når redan efter femton sekunder den där intensiteten
många bara drömmer om. Den lockar också Torbjörn
Gulz att visa slagverksambitioner på pianot. Och så vräker
sig Kullhammar in i detta kraftfält med sin feta tenorsax, knökfull
av idéer och tillförsikt. Jag vet inte om jag nånsin
hört honom spela djärvare eller mer uttrycksfullt. Detta
inledande spår, Snake city east (syftande på Kullhammars
Orminge kan tro), torde vara bland det saftigaste som frambringats
av svenska jazzmusiker. Och ja, det fortsätter, i balladform,
friform, kanonform. Skivan är inspelad på en dag. Det är
inte nyskapande, men nytt, och så kaxigt och bra att man skrattar
lyckligt.
Ulf Johanson//GP, betyg 5/5
- Jag tror att när Jonas Kullhammar om 40 år ser tillbaka
på sina 43 första år som skivartist, kommer han att
tänka ungefär så här om de allra första
åren, och de två första skivorna: Vilken jävla
fart. Vilken energi. För vid tredje albumet med den egna kvartetten,
”Plays loud for the people”, hände något. Kullhammar
började bli vuxen, mogen.
När sånt händer med rockers går det åt
helvete. När sånt händer med jazzdårar blir
de oftast bara bättre. Den där parkerska heroingalenskapen
som Kullhammar lyckats uppdatera till svenskt 2000-tal finns kvar,
men nu skönjer man även en ny nordisk blåhet. Samma
blå nyans som Jan Johansson, Lars Gullin och Lars Färnlöf
målade med.
Jonas Kullhammar har, med andra ord, aldrig varit bättre än
så här. Nästan ett måste i skivhyllan!
Tobias Fröberg//Aftonbladet, betyg 4/5
- Det är flyt på Moserobies utgåvor. Alberto Pinton och Torbjörn
Zetterberg har nyligen gjort sina släpp. Nu dundrar Jonas Kullhammar
in med sin tredje skiva, som inte är så lätt att få tag i utanför
Stockholmsområdet. Det är nätet som gäller. Med hemsnickrat material
plus tillskott från pianisten Torbjörn Gulz och basisten Torbjörn
Zetterberg går Jonas till verket. Han är en personlighet som skapar
spänning och inte minst glädje. Att fantastiske trumslagaren Jonas
Holgersson, i vanlig ordning, håller temperaturen uppe gör skivan
till ett måste. Här kommer svensk jazz som allra bäst. Tänk om barndomens
svenska femtiotalshjältar fått lira med ett så här vässat komp. Mer
övertygande kan inte en riktig jazzgrupp blotta sig. Spetsar till
sig lite extra görs det när altsaxofonisten Per "Ruskträsk" Johansson
dyker upp i Ruskitoonies McAroonies. Fyndig titel som appellerar till
det fantasifulla konvolutet. Körs plattan i datorn får man en originell
livekonsert på köpet.
Göran Olsson/Gefle Dagblad, betyg 5/6
- Det börjar bli tjatigt att ösa beröm över Kullhammar
och hans jazzimperium Moserobie, men vad ska man göra när
han bara fortsätter att göra allting rätt. Spottar
ut skivor. Kaxig attityd. Coola omslag, som signalerar allt annat
än jazzschabloner. Albumtitlar som skulle kunna vara MC5-slagord.
Här finns till och med en video som är så självironiskt
rolig att ni kommer att vika er dubbla över datorn. Men framförallt
bjuder han på den bästa jazzen just nu; i kraft av den
avspända, lekfulla, ändå både djupa och hårt
påträngande viljan att ge oss jazzens hetaste evangelium.
Kullhammar älskar sin tradition, men blir aldrig underdånig.
Det rockar, kort sagt. Han är musikaliskt ingen omstörtare,
men hans sätt att kommunicera med jazz är smått revolutionärt.
Och det här är hans bästa album hittills.
Lennart Persson/Expressen, betyg 4/5
- Jonas Kullhammar är en av de unga jazzmusiker som rört om rejält i den svenska jazzgrytan.
Med sin kvartett är han nu framme vid tredje skivan och här går han ännu ett steg
längre med sitt hyperenergiska och ruffigt frifräsiga tenorspel.
Skivan är fri från allt teknikmixtrande. Den spelades in sistlidna december
på blott fem timmar och med endast två mikrofoner. Resultatet är lysande med
flera knockoutnummer som Slow drop, Bebopalulia och Ruskitoonies McAroonies
(med inhopp av Per "Ruskträsk" Johansson på altsax).
Kullhammars komp är ett järngäng bestående av Torbjörn Gulz, piano,
Torbjörn Zetterberg, bas och Jonas Holgersson, trummor. Skivan innehåller
också en unik musikvideo. Det är bara att stoppa cd-n i datorn så får man en trevlig bonus.
UNO OHLSSON /Norrköpings tidningar , betyg 4/5
- Vald till årets svenska jazzmusiker ger blott 24-årige tenorsaxofonisten
Jonas Kullhammar ut tredje skivan i eget namn. Hans kvartett är
utsedd till bästa jazzgrupp i samma omröstning, i Sveriges Radios P2.
Om Kullhammars första cd skrev jag här i DI att han är en fräck och
frimodig naturkraft som brinner av iver och berättarlust, uppbackad av ett turbokomp.
Kullhammars andra cd imponerade ännu mer: Fokuserad energi
med förbluffande musikalisk mognad; ungdomlig jazz som bejakar traditionen och pekar framåt.
Kullhammars tredje cd på lika många år med samma kvartett
konsoliderar och intensifierar. Gruppen framför sin
originalmusik på ett "amerikanskt" vis.
Begreppet inrymmer auktoritet, integritet och karisma.
Kullhammar har vässat soundet i saxen ytterligare, spelet
har humor, frihet och flykt. Torbjörn Gulz vid pianot är lysande,
medan Torbjörn Zetterberg och Jonas Holgersson vid bas
och trummor når ännu högre på den trampolin som genererar
gung, svikt och frånskjut. Gästsolisten Per "Ruskträsk"
Johansson har en svetslåga till altsaxofon.
Enda invändningen är att på de två tidigare skivorna har melodierna starkare profil.
Leif Domnérus /Dagens Industri , betyg 4/5
- Tenorsaxofonisten Jonas Kullhammars kvartett är
det roligaste och frejdigaste som hänt i svensk jazzmusik
det här milleniet. Den senaste skivan understryker ytterligare
detta faktum. Liksom Tidigare handlar det om ytterst vital
och energifylld tryckkokarjazz av Sonny Rollins-modell,
utåtriktad och mycket svängig.
Av skivans nio kompositioner har Jonas skrivit fem,
gruppens Pianist Torbjörn Gulz tre och Torbjörn Zetterberg en.
Kvartettens fjärde medlem, "vår egen" Jonas Holgersson,
har inte skrivit något, men bidrar å andra sidan med ett trumspel
som ibland påminner om rena häxjakten. Någon gång kunde han
faktiskt lätta på trycket och ge solisterna lite andrum.
Solistiskt dominerar Kullhammars stortonade tenorsax, som
är en fröjd att lyssna på. Men även Gulz gör mycket fint ifrån sig.
Han står också som upphovsman till plattans verkliga höjdpunkt,
den Monk-inspirerade, bluesiga "Slow Drop". Samme Gulz dyker
också oväntat upp som habil tenorsaxofonist bredvid Kullhammar
i ett nummer. Dyker upp gör även altsaxofonisten Per "Ruskträsk"
Johansson i skivans allra sista låt, "Ruskitoonies McAroonies",
och skapar något som närmast liknar rock'n'rollstämning.
Jan Olsson /Skånska Dagbladet , betyg 4/5
- Hett och strålande
Jonas Kullhammar Quartet Plays Loud For The People (Moserobie)
Landets hetaste jazzgrupp spelar med en kraft och innerlighet som
fyller varje skrymsle av musiken. Strålande ljud, dessutom.
Johannes Cornell/DN
|