- ...En mer distinkt doft av jazz möter man på skivan The
Visible (Moserobie) med Alberto Pinton Quintet. Den italienfödde
klarinettisten och barytonsaxofonisten Alberto Pinton är tveklöst
en av den nya svenska jazzmusikens mest dynamiska musiker. En bergfast
kraftkälla med en fullkomligt absorberande ton oavsett instrument.
På The Visible, som är Pintons tredje skiva i eget namn,
kollaborerar han med Mats Äleklint på trombon, Mattias
Ståhl på vibrafon och marimba, Torbjörn Zetterberg
på bas och Jon Fält på trummor. Idel lysande spelkamrater
som ser till att Pintons finurliga kompositioner formas till distinkt
pulserande musik som både ryter och viskar utan att förlora
energi. Obetingat fascinerande.
Peter Bornemar/Eskilstunakuriren
- En frisk fläkt fås av barytonsaxspelaren, klarinett och
basklarinettspelaren Alberto Pinton’s frispelande grupp. Mellan
varven vänder musikerna ut och in på de teman den Stockholmsbaserade
italienaren djärvt tråcklat samman - skissartade men även
skarpare i strukturen. Med unge trombonisten Mats Äleklint som
blåsarpartner får Alberto tillgång till en härlig
medspelare vars entré på den svenska jazzscenen verkligen
inger förhoppningar. Få svenska trombonister har rört
sig så fritt och oförväget som han gör och detta
i låg ålder. En annan viktig komponent är vibrafonisten
Mattias Ståhl vars svala toner ger de kollektiva avsnitten en
mycket personlig karaktär. När han ställer sig vid
marimban blir klangen dov, ofta med en sfärisk asiatisk underton..
I likhet med Mattias har basisten Torbjörn Zetterberg också
kommit mer och mer i förgrunden bland dagens kreativa musiker.
Dels i den egna gruppen och med Jonas Kullhammars grupp. Han är
en pulserande dynamo som oförtrutet alstrar energi och stadga
i sina vandringar över greppbrädan. Något som är
mycket kännbart när han agerar i de fria kollektiva improvisationerna
när trumslagaren Jon Fält inte spelar beat utan färgar
och föser fram förloppet med små virvlar och tuschar
på cymbalerna. Även Jon, som redan är en av dagens
aktivaste trumslagare, bör i likhet med Mats Äleklint
följas upp extra noga i fortsättningen.
Men, skivan är naturligtvis Albertos vars spel är imponerande
skivan igenom. Han har kolorit och substans. Allt görs med
en stark övertygelse oavsett vilket rörblåsinstrument
han håller. Det är bara att buga sig inför hans
konstnärskap.
GÖRAN OLSON
- Saxofonisten Alberto Pinton släpper sin tredje platta, men
den första med ett svenskt band. Och han har ett bra gäng
bakom sig bestående av Mats Äleklint (trombon), Mattias
Ståhl (vibrafon och marimba), Torbjörn Zetterberg (bas)
och Jon Fält (trummor). Det påminner en hel del om Miles
Davis 60-tal, även om det på många håll är
febrigare. Och att höra en trombon i en mindre jazzgrupp är
oväntat uppfriskande. Musiken kräver koncentration, men
är helt klart värd besväret.
ANDREAS UTTERSTRÖM
- ” - Och eftersom musiken inte har någon som helst innebörd
som går att uttrycka i ord har den förmodligen en annan,
farligare innebörd, om den så till den grad kan beröra
människor som hör ihop, ..... Tror du inte det? Jag tror
att det är precis så, säger gästen.” (Från
romanen Glöd av Sándor Márai.)
Mörk sköljer Alberto Pintons musik över oss om vi släpper
in honom. Musiken tar sats från tårna och arbetar sig
uppåt och filtreras genom kroppen. Lämningarna sitter kvar
länge.
Torbjörn Zetterberg med sin feta svarta gummibas dånar
fram, Jon Fälts oregelbundet tunga dansande pukor och överrumplande
diskanter, klossar och klubbor. Mattias Ståhls svävande
vibrafon, djupt resonerande i sina solon och Mats Äleklint med
spelarmen långt utsträckt och trombonen (hör så
lätt den ljuder) slingrande på stigar inte så många
beträtt. Alberto Pinton attackerar amerikanskt som Hamiet Bluiett
och komponerar europeiskt, musiken borrar, plöjer och dansar
fram. Hans barytonsaxofon går rakt fram till dej på direkten.
En mäktig och märklig ensembleklang, modern, igenkännbar
och ny. En musik som tydligt vill kommunicera. Varför är
gruppen inte fullbokad och har jobb upp över öronen?
Leif Carlsson/Stockholms Fria Tidning
|
