- Berghe blickar allvarligt från skivomslaget, ingen skymt
av medmusiker. Men Daniel Fredrikssons trummor och Mattias Welins
bas finns här i högsta grad, i lyhört samspel
med kapellmästaren.
Berghes spel är ljust och fyllt av självtillit, klangen
lång.
Han växlar fint mellan att låta de vita ytorna vara
just det och att låta tonerna rinna iväg i löpningar
mot en McCoy Tynersk vänsterhand. Berghe är
tveklöst en av landets mest personliga pianoröster,
både som kompositör och solist.
Ulf Johansson/Göteborgs Posten
- Om triodebuten Ludvig Berghe Trio (Moserobie) var utmärkt
är nya albumet Weekend (också på Moserobie)
enastående. Den softa inledningen är inget mindre
än sensationell, förmedlad med en dynamik som får
mig att tappa hakan. Och fortsättningsvis levererar trion
den ena starka låten efter den andra, samtliga karaktäriserade
av originalitet och ett passionerat temperament.
Ludvig Berghe har ett kraftfullt anslag, men också en
fenomenal förmåga att låta sitt nyansrika spel
skapa spänning i musiken. Allt förmedlat i perfekt
samverkan med Welin och Fredriksson.
PETER BORNEMAR/Eskilstunakuriren
- Ludvig Berghe har ett komplett och finesspäckat pianospel
innanför västen. Och jag misstänker att han vet
om det. Öppningsspåret (somkan lura en att tro att
Randy Newman skrev "In a Sentimental Mood") är
självsäkert och nästan provocerande coolt. Berghetrion
litar helt på sin förmåga att hala in nya lyssnare,
med små medel.
På "Weekend" spelas knappast en ton man skulle
vilja plocka bort. Och då går det ändå
rätt kvickt emellanåt.
Ludvig Berghe har många fingertoppar i bebopen och hans
energiflöden får mig då och då ("Noonish
Breakfast", "Jazzmanifesto") att tänka
på Bud Powell. De egna kompositionerna som fyller plattan
håller ihop bra och Berghe gör mycket av dem, ihop
med bassisten Mattias Welin och den väldans aktive trumslagaren
Daniel Fredriksson. Trion svänger mästerligt och ser
till att peta in många händelser och stämningar
i låtarna. De här tre vet i varje ögonblick
vad de ska göra och varför, men de tappar inte spontaniteten
för det.
En mustig platta, som säkert skulle glädja inte minst
de äldre jazzdiggare som tycker att det kommer för
lite nytt och hörvärt i Sverige.
//Alexander Agrell
- Den inhemska jazzen har begåvats med många intressanta
pianister de senaste åren. Ludvig Berghe är en. Född
1972 i Göteborg men sedan några år tillbaka
bosatt i Stockholm. Ludvig, som erhöll Jazzradions Jazzkatt
2003 som årets svenska nykomling, har snabbt satt sig
i respekt genom sitt välbalanserade och mogna spel. Han
förekommer i skiftande sammanhang som med Torbjörn
Zetterbergs Hot Five, Magnus Lindgren, Fredrik Kronkvist och
Rigmor Gustafsson. Nu på sin andra skiva i eget namn stärks
hans status. Fullödigt stöd har Ludvig av de allt
flitigare förekommande basisten Mattias Welin och trumslagaren
Daniel Fredriksson som allt kraftigare markerar sina kvalitéer.
All musik har skrivits av Ludvig. Noga utvalda stycken som
öppet visar hans jazzsyn. Ingen överambitiös
skrivklåda märks. Lugnt och harmoniskt lägger
han sina teman. Han står fortfarande i utvecklingsskedet
och mer är att vänta även om kursen är
utstakad. En naturlig enkelhet i uttrycket styrker detta.
Ludvig har också fått till en påtaglig gruppkänsla.
Där blir Mattias stringenta toner ett fundament för
hans utvikningar. Daniels fantasifulla trumspel eggar också.
I de återhållsamma inslagen visar han en känslosam
uppfattningsförmåga.
GÖRAN OLSON/www.jazzlife.se
|
|
